Om Pocher

Arnaldo Pocher – en
konstnärssjäl inom modelljärnväg

Arnaldo Pocher med några medarbetare i fabriken på Via Lucento, Turin, i början av 60-talet

Historien om Pocher handlar i mångt och mycket om dess grundare och förgrundsfigur Arnaldo Pocher, av många ansedd som en av de främsta pionjärerna inom modelljärnväg.

Arnaldo föddes den 22 september 1911 i den lilla staden Trento i norra Italien, ca 12 mil nordost om Milano. Han går en teknisk grundskoleutbildning, men visar sig även ha en konstnärlig ådra. Efter skolan går han i lära hos en guldsmed i staden. 1932 flyttar han till Turin där han får anställning hos det ansedda gravyrföretaget Carlo Villarboito. Arnaldo utmärker sig snart som en skicklig ciselerare och gravör.

Arnaldo anställs som gravör på det välkända företaget Carlo Villarboito i Turin som bland annat säljer skyltar och emblem i brons, heraldiska stålgravyrer, olika typer av stämplar och stämpelkuddar, men även räknemaskiner och specialverktyg som till exempel skärmaskiner för att skära korv och ost. 

Krigsåren

1935 blir Arnaldo inkallad för att delta i det italiensk-abessinska kriget, ett kolonialkrig som inleddes i oktober 1935 och avslutades i maj 1936. Hemkommen ingår han 1937 äktenskap med Germana Ormea och två år senare får de en dotter. Till Arnaldos stora sorg dör Germana bara en månad efter födseln på juldagen 1939.

Arnaldo Pocher med sin första fru Germana Ormea 1937

Under andra världskriget blir Arnold först stationerad i Frankrike och senare även vid jugoslaviska fronten och på Sicilien. Efter kriget återgår han till sitt arbete i Turin och gifter om sig med Germanas syster Maria-Pia.

Intresset för modelljärnväg väcks

Inspirerad av en modelljärnväg utställd i Turin 1949 börjar Arnaldo på fritiden tillverka modelljärnvägstillbehör i skala H0. Materialet han jobbar med är främst mässing som formas för hand, målas eller förgylls. Redan nu kan man se Arnaldos otroliga kärlek för detaljer, något som kommer att utmärka hans kommande produktion.

Ingenjör Lo Piparo, ägare av en affär för el-artiklar och leksaker råkar en dag få syn på Arnaldos modeller och ber om att få sälja dem i sin affär. De blir en omedelbar succé och hemma på vinden i sin bostad på Via Risorgimento får Arnaldo och hans hustru Maria Pia allt mer att göra.

1951 grundar Arnaldo tillsammans med vännen Corrado Muratore företaget ”Pocher Micromeccanica s.n.c” (s.n.c = società in nome colletivo). Företaget hyr en liten fabrikslokal på Via Lucento 2 i Turin. Arnaldo och Maria-Pia arbetar med produktionen och Corrado sköter bokföring och marknadsföring. En liten åttasidig broschyr delas ut till entusiaster och handlare.

Det första sortimentet

Några exempel på Pochers första sortiment: räls, semaforer, banvaktsstuga, vattentorn mm

1952 ger man ut en större broschyr på 16 sidor som visar upp räls, växlar (både manuella och automatiska), semaforer, signaler, vattencistern, strålkastare, en banvaktsstuga, plankorsning, fackverksbro mm. Banvallen är gjord i ett plastliknande material och är väldigt naturtrogen med en grusbädd i relief. Rälerna av mörk mässing med rätt profil. Både två- och treräls finns att få. Noterbart är att mittskenan är utbytt mot små, nästan osynliga punktkontakter, något som Märklin introducerar året efter. Allt är hantverksmässigt tillverkat i mässing och konstnärligt målat.

En av de första vagnarna från Pocher med artikelnummer 10, 1952

1952-53 lanseras också de första rullande modellerna i form av godsvagnar, handgjorda i mässing. För att kompensera det ganska enkla utförandet förses de öppna vagnarna med laster av olika slag. Dessa vagnar, tillverkade i endast 10-15 exemplar, har idag ett mycket högt samlarvärde.

Samma år är Arnaldo med och grundar FIMF – ”Federazione Italiana Modellisti Ferroviari” – de italienska modelljärnvägsklubbarnas riksförbund där han länge kommer att ha en framträdande roll.

Företaget växer

Försäljningen går bra och man bygger ut den lilla fabriken med lagerbyggnad och spedition. Fler medarbetare anställs och 1956 är man fler än 30 personer, de allra flesta kvinnor.

Man börjar också experimentera med gjutning av modeller i plast för att kunna öka produktionsvolymen. 1954 kommer de första gods- och personvagnarna tillverkade i plast (cellulosa-acetat). Tyvärr är denna plast inte formbeständig, utan böjer sig efter någon tid. (Även Wentzels plastvagnar var tillverkade av detta material och fick därför med tiden öknamnet ”banan-vagnarna”).

Senare (1957) övergår man till att formgjuta vagnar med den betydligt bättre plasten polysterol och produktionen ökar rejält. Alla modeller i de gamla katalogerna blir uppdaterade med ny design. De gamla förpackningarna av grå wellpapp ersätts mot de karakteristiska orange/blå kartongerna som verkligen lyser upp butikshyllorna.

Pochers första svenska modell

1956 påbörjar Corrado Muratore en intensiv marknadsföringskampanj som för märket Pocher ut i världen. Från att ha tillverkat 200-300 exemplar per modell år 1954, ökar nu försäljningen till 1400-1500 exemplar. En av många som får upp ögonen för Pochers detaljrika vagnar är Bengt Ranert på företaget Rosengren & Riis AB i Malmö. Han tar kontakt med Pocher och skickar ner ritningar på svenska vagnar för att få dem tillverkade i den lilla fabriken.

Vid den här tiden var det ganska ont om modeller gjorda efter svenska förebilder. Andra länder som hör av sig är Belgien, Västtyskland, Schweiz, Frankrike, USA och till och med Argentina, Australien och Kanada som också vill ha modeller anpassade för sin lokala marknad. En stor leverans till USA med vagnar och tillbehör förliser på Atlanten den 25 juli 1956 när de båda passagerarfartygen S/S Andrea Doria och M/S Stockholm kolliderar med varandra.

I slutet av 1958 annonseras den första svenska personvagnen – litt C3c. Men det visar sig att den är målad i en vinröd färg istället för SJ-brun. Bengt Ranert påpekar detta varvid Arnaldo och en medarbetare från fabriken åker till Malmö, tittar på förebilden och tar med sig färgprover tillbaka för att nästa upplaga skall målas i rätt färg.

Pochers första svenska modell litt 3C3 med fel färgsättning (här saknas tyvärr räcken och takkonsoler)

De felmålade vagnarna skickas ut till de svenska återförsäljarna som prototyper, men några säljs vidare till intresserade kunder och idag är den röda varianten väldigt sällsynt och åtråvärd av samlare. C3c-vagnen blir också den första svenska MJ-modellen någonsin som förses med bänkinredning från fabrik. Vid en jämförelse med Märklins och Fleischmanns samtida svenska vagnar (i plåt) framstår det att Pocher ligger långt före i utvecklingen mot detaljrikare modeller.

Pochers guldålder

Nu inleds också den så kallade ”Guldåldern” för Pocher, med flera nya modeller; bland annat italienska, tyska och schweiziska boogie-vagnar, en fransk super-detaljerad Pullman-vagn, 300-serien med täckta godsvagnar i en mängd varianter och målningar, en kranvagn och en öppen vagn med fungerande strålkastare. 1957 kommer den vackra ”Vapenstilleståndsvagnen” – wagon de L’Armistice – som är en modell av den vagn i vilken vapenstilleståndsavtalen vid två tillfällen undertecknades av Frankrike och Tyskland.

Nedan följer några bilder som visar den hantverksmässiga och småskaliga tillverkningen:

Alla metalldelar som hjul, buffertar mm tillverkas på plats
Här produceras buffertar i parti och minut
Det sägs att Arnaldo var väldigt mån om sina anställdas välbefinnande, men någon ventilation vid målning av karosserna syntes inte till. Kanske låg arbetsmiljön inte så högt upp på prioriteringslistan under 50-talet.
Sammansättning av vagnar
Kvalitetskontrollen är rigorös
Förpackning av de färdiga produkterna. Lägg märke till de äldre orange/blåa kartongerna på hyllan jämfört med de nya kartongerna med illustrationer.
En bild från kontoret. Till vänster Arnaldos dotter Maria Pia från första äktenskapet som redan tidigt fick hjälpa till i firman. Arnaldos andra dotter – Anna – valde en istället en karriär som dansare.

Pochers första bilmodell

1957 får den stora modelljärnvägstillverkaren Rivarossi en förfrågan från bilfabrikanten Fiat om att göra en modell av deras ny bil, Fiat 600. Allessandro Rossi vänder sig då till Arnaldo som tycker att utmaningen verkar intressant och han tar fram Pochers allra första bilmodell i skala 1:13. Modellen är försedd med en liten elmotor och har öppningsbar huv. Detta blir början till en mångårig produktion av detaljrika modellbilar parallellt med MJ-produktionen.

Pochers första bilmodeller i skal1:13. De var försedda med en liten elmotor och sladdstyrning.

Pochers första lok – ett försenat mästerverk

Den första katalogen i färg utkom 1958 med 20 sidor fyllda av detaljrika modeller och tillbehör. I den katalogen presenterades också Pochers första modell av ett lok – det franska rekordloket ”MISTRAL litt CC7107” som 1955 satte världsrekord för ellok med en högsta hastighet av 331 km/h. Tyvärr blev produktionen av loket starkt försenat, dels på grund av tekniska problem med den avancerade drivningen, men också för att Arnaldo ville vara extra noga med alla detaljer på loket. Dessutom ville han att loket skulle tillverkas både för 2-räls och 3-räls. Köparna fick vänta hela fem år innan loket kom ut på marknaden.

Pochers model av det franska rekordloket Mistral CC7107 blev starkt försenat, mycket beroende på den otroligt detaljerade konstruktionen med en unik typ av drivning. Annonserad redan 1958 kom loket ut på marknaden först 1963.

1959 annonserades det även att en modell av ett svenskt lok, elloket ”litt Hg”, skulle komma inom en snar framtid. Av detta spännande projekt blev det sorgligt nog inget, troligen pga av det tidsödande arbetet med Mistral-loket.

Svenska elloket litt Hg kom tyvärr aldrig i produktion men fanns med på bild i en av katalogerna 1959.

1962 lanserar Pocher en omålad mässingsmodell av ångloket BAYARD. Förebilden byggdes i England 1839 och var det första loket som trafikerade de italienska järnvägarna. Modellen tillverkades endast 1000 numrerade och signerade exemplar. Även två old-timer vagnar från samma år presenterades, men kom aldrig i produktion vad vi vet.

Ett urval av Pochers sortiment, 1960

Samarbete med Rivarossi

År 1963 är efterfrågan så stor på Pochers modeller att ett samarbete inleds med Rivarossi. Pocher omvandlas till ett aktiebolag med namnet Pocher S.p.A. Rivarossi blir delägare och ensam generalagent för märket Pocher över hela världen. De nya modeller som nu produceras formges fortfarande av Arnaldo i den gamla slitna fabriken på Via Lucento, men delar av tillverkningen flyttas istället över till Rivarossifabriken med deras rationella tillverkningsmetoder och moderna maskinpark. Detta innebär att Arnaldos personliga touch och detaljrikedom som den tidigare hantverksmässiga tillverkningen hade präglat varje modell går förlorad. Bland annat försvinner fotstegen på utsidan och tyngder inuti vagnarna.

1963 vill Rivarossi satsa på den amerikanska marknaden. Arnaldo tar fram tio vagnar från olika amerikanska järnvägsförvaltningar, bland annat en cirkusvagn som pryds av en stor reklambild illustrerad av Arnaldo själv. Dessutom tar man fram ett nytt lok som passar de historiska vagnarna; en modell av ångloket GENOA från Virginia & Truckee Rail Road.

Arnaldo Pocher 1963 med sitt flaggskepp – det franska rekordloket Mistral CC7107

1965 lanseras en helt ny serie av vagnar – 500-serien. Enkla billiga godsvagnar som inte kom i närheten av de magnifika äldre Pochervagnarna när det gäller detaljrikedom och kvalitet. Troligen ville Rivarossi erbjuda det välkända märket för en bredare målgrupp. Svenska nyheter i denna serie är en godsvagn märkt ”ASG” och kylvagn märkt ”Fyffes”, samt en spansk kylvagn ”Transfesa”, men med ett svenskt littera. Året efter märks vagnen om med spanskt littera. Varför det blev så är en gåta.

År 1965 flyttar Pocher till nybyggda 2100 m2 stora lokaler på Via Luigi Ambrosini 8 i Turin. Samma år gör Arnaldo och Corrado Muratore ett besök på Automobilmuseumet i Turin för att få inspiration till en historisk bilmodell. De fastnar för en Fiat F-2, en öppen tävlingsbil från 1907, segrare i Frankrikes Grand Prix. 1966 visas den färdiga modellen upp på leksaksmässan i Milano. Det blir en sensation. Aldrig tidigare har en sådan detaljrik byggsats funnits till försäljning. Modellen i skala 1:8 är ca 50 cm lång och säljs som både byggsats och färdigmodell. Den består av 823 delar i många olika material; mässing, stål, koppar, läder, aluminium, gummi och plast. Nu har Arnaldo fått blodad tand och han övergår helt till att producera modellbilar istället.

Fiat F-2 – Först i raden av Pochers detaljerade byggsatser

Arnaldo lämnar Pocher…

1968 uppstår en konflikt mellan Arnaldo och Rivarossiledningen. De vill att Arnaldo skall fortsätta göra billigare och mindre detaljrika modeller, något som är helt emot Arnaldos konstnärliga ambitioner. Han beslutar sig då för att lämna företaget. Han säljer sina aktier och varumärket Pocher till Rivarossi. Kompanjonen Corrado Muratore köper istället in sig i Rivarossi och tar anställning som försäljningschef. Rivarossi säger upp all personal på Pocher och flyttar tillverkningen till fabriken i Como. Arnaldo och svärsonen Adelmo blir kvar i de gamla lokalerna tillsammans med de gamla maskinerna och gjutformerna.

Men Arnaldo känner sig inte färdig med att bygga modeller. Han får kontakt med företaget Tibidabo i Turin och bygger tåg i skala 1:160 (N-skalan) åt dem. Han fortsätter även med att bygga nya modeller åt Fiat i skala 1:13, vilket han har gjort varje år sedan 1956. Men 1972 inträffar en katastrof. Den 2 juni brinner fabriken på Via Ambrosini ner. Gamla formar och prototyper blir förstörda men inga människor skadas. Pocher har precis lagt sista handen på en fin modell till Fiats nya personbil – Fiat 132. Som tur lyckas man rädda gjutformarna till just den modellen. En ny fabrik byggs upp på samma plats efter bara tre månader.

Fabriken på Via Ambrosini efter branden 1972

… och startar AR-PO

Arnaldo Pocher startar nu ett nytt företag under namnet AR-PO och börjar producera diverse modelljärnvägstillbehör i N-skalan åt företaget CO.RE.L i Milano. År 1975 designar han en modell av det schweiziska motorvagnståget TEE-CFF. Det tillverkas och säljs av företaget Metropolitan i Lousanne, Schweiz. Efter detta börjar Arnaldo designa fler vagnar åt Metropolitan. Det blir totalt 14 olika vagnar mellan 1975 – 1980.

Rivarossi, som tog över varumärket Pocher, tar under tiden fram enklare varianter av bland andra de svenska vagnarna ”Åkerlund & Rausing”, ”Findus” och ”Fruktnorlin”. Dessa sälj i Rivarossikartonger men är fortfarande märkta Pocher på undersidan.

1976 utnämns Arnaldo till ”Maestro Modellista” av FIMF, Federazione Italian Modellisti Ferroviari. 1978 får Arnaldo uppdraget att designa en jubileumsvagn åt FIMFs 25-års jubileum som delades ut till medlemmarna i föreningen.

1985 producerar Arnaldo diverse MJ-tillbehör i H0 samt en rad italienska godsvagnar med konstnärligt utförda laster, bland annat ett hästhuvud i brons som väcker mycket uppmärksamhet. Tyvärr är materialet i många av dessa vagnar av en sämre kvalité vilket resulterar i att karosserna inte är formbeständiga utan böjer sig efter några års lagring.

Arnaldo Pocher med några av sina vagnar producerade under namnet AR-PO

1988 tar Arnaldo fram en modell av dieselloket TRUMAN som användes av de amerikanska styrkorna i Europa under andra världskriget. Arnaldo gör även en modell av tyska arméns Panzer Triebwagen och en schweizisk spårvagn av 30-tals modell.

Arnaldos död

1989 firar de italienska järnvägarna 150 år och Arnaldo arbetar med en mässingsmodell av det italienska loket FS E454. Tyvärr kommer modellen aldrig i produktion för i december 1989 avlider Arnaldo Pocher i en trafikolycka. Han blev 78 år.

Men varumärket Pocher lever kvar. Rivarossi fortsätter att producera modellbilar i skala 1:8 under namnet Pocher. År 2000 säljs Rivarosi till Lima, som i sin tur köps upp av Hornby-koncernen 2003. Hornby lägger ner produktionen under en period, men återlanserar märket 2012.

Läs mer om Pocher i Pocherakademins bulletin som du kan beställa här



. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Senaste inläggen

Pochers lättvindiga modeller

Pocher Transfesa med SJ-littera Gus

1963 flyttades delar av Pochers produktion över till Rivarossi som ville göra enklare och billigare modeller. Men det motsatte sig naturligtvis Arnaldo Pocher. Rivarossi tog då saken i egna händer och skapade 500-serien, med modeller utan egentlig förebild och delvis baserad på delar från tidigare modeller. Eftersom Rivarossi ägde modellnamnet Pocher, kunde man märka även 500-serien med Pocher Torino.

Nu finns en ny Pocherbulletin som ingående beskriver de tre svenska modellerna i serien – Fyffes, ASG och nämnda Transfesa.

  1. Pocherfabriken i Turin 1960 Lämna ett svar
  2. Lämna ett svar
  3. Svenska Pocherakademiens resa till Trento och Turin 2014 Lämna ett svar
  4. Allt du vill veta om Pochers Milda/Tre Ess vagn Lämna ett svar
  5. Samtliga ledamöter i Svenska Pocherakademin samlade på en och samma bild Lämna ett svar
  6. Stava rätt är inte så lätt 2 Kommentarer
  7. Pocherbulletinen nr 5 ute! Temanummer om Pochers resgodsvagn DF5. Lämna ett svar
  8. En svensk och en spansk Transfesa Lämna ett svar
  9. Pocher kataloger Lämna ett svar